MissEm

Nu längtar jag verkligen till Thailand... Vill ha ett brake...

Jag kan inte tro att det är sant. Är det ett år sedan som jag var inloggad här? Att tiden går fort, fortare och fort, ja, det är sant. Och så var jag ju tvungen att läsa vad jag tidigare skrivit, trodde inte alls att jag skrev så mycket om mina barn som jag verkar gjort.
Mitt liv har förändrats radikalt sen sist. Jag har ändrat mitt levnadsätt och trivs verkligen med det. Jag tränar mycket, äter sunt och jobbar även nu mera. Jag har börjat springa endel och förundras verklien över att jag lyckas. Jag har aldrig varit en löpartjej, men nu orkar jag ju "hur mycket som helst"..



Ville bara säga hej!

Livet går saktelika framåt och jag ligger begravd i julstök och inbokade små "möten". Nästa vecka är inte nådig då jag har minst ett "möte" var dag. Att ha saker att göra är verkligen inte dåligt, men att behöva barnvakt var och varannan dag + dra runt på ungar i den bitande kylan är inte funny. Och eftersom folk är så upptagna av sitt nu, så får man hjälpa och även tacka snällt då ingen har tid att hjälpa lilla mig. Och så vill jag bara säga att jag är en riktig mes, ja, jag har fattat det nu och så är jag äckel snäll. Ja jävlar vad ofta jag biter mig i läppen i stället för att säga vad jag tycker och tänker.

Wiggo´s "göra lista" i dag fredag.

1. Dra ner duken med advenstljusstaken på, i vardagsrummet
2. Slå Belle
3. Välta kaffekopp
4. Ta ut matberedaren och bygga i hop och plocka i sär 17 gånger
5. Lägga en filt över Belles huvud
6. Öppna kylskåpet
7. Kasta ner alla 20 skor från skostället
8. Dra in dörrmattan i vardagsrummet
9. Bryta sig in på toaletten och vifta med toaborsten
10. Sno Belles napp
11. Skrika AJAJAJ när byxbenet åkt upp en aning
12. Klättra upp på soffbordet och förinta lampan
13. Trycka på datorns avknapp när jag bloggar
14. Kasta ner alla leksaker för trappan
15. Dra ner julstjärnan i köksfönstret

Jag skulle kunna fortsätta skriva upp hans dagliga sysslor i timmar, men jag kan inte då jag måste städa upp efter min lilla 1½ åring.

Jag minns mycket väl mitt första rum, även om åren har knatat på. Vårt hus låg i ett vackert kedjehusområde där grönskan spirade och där både blommor och barn växte. 90-tals krisen var ett faktum, men då var livet för mig bekymmerslöst och allt jag kunde var att vara fem år. Mitt rum var stort, större än mitt sovrum i dag, allt var större då. Det var ett flickrum, tapeter prydda med fjärilar i olika pasteller: Gul, rosa, blå, grön... Från mitt fönster kunde man se världen, vägen ner till den lilla ICA butiken där Buggen kostade 50 öre, ni vet dom som fanns i päron, hallon och lakrits, och när smaken tog slut nöjde jag mig med att lukta i de små plastförpackningarna som jag så omsorgsfullt sparade i översta lådan på det rosa IKEA skrivbordet. Från mitt fönster kunde man se brevbäraren som susade förbi med cykeln, grannens katt när den kom hem från råttjakten och bäst av allt var när skåpbilen körde in på upparten, "Pappa är hemma!" Mitt rum hade en säng, den var blå, där sov en prinsessa varje natt, och hon var jag. I min säng hade jag alla mina verkliga vänner, de som inte sa något, de som bara lyssnade, bäst var Grimmy, den blå med de rosa-randiga öronen och den trasiga tassen. Jag minns mycket väl mitt första rum, där fanns inga bekymmer, där luktade det alltid bubbelgum och man kunde se hela världen genom ett enda fönster.

När termometern närmar sig 20- så får Anders känslan av att barnen inte längre uppskattar att cykla till skolan. Det blir ett himla gnäll om halka och kalla fingrar, Anders har alltid tyckt att man ska klä sig efter väder och inte se negativt på saken, men efter att sonen körde på en isfläck och ramlade och bröt armen häromdagen så får Anders motvilligt ta fram bilnyckeln ur kassaskåpet som står bakom den välskötta fikusen i arbetsrummet.
Anders gjorde dock ett försök och tillfrågade personalen på Karolinskasjukhuset om man kunde få låna en rullstol till sonen så att de kunde fortsätta ta sig till skola och arbete av egen kraft, men även sjukhuschefen sa att det bara var till för dem som hade problem att gå. Anders fick ge sig, och hans son drog en lättnadssuck, Anders tyckte inte att sonen skulle vara så glad, och han menade på att det hade varit ett ypperligt tillfälle för honom att få lite extra styrka i högerarmen.

Anders har alltid kört Renualt, det har även hans far och mor gjort, det är något mystiskt läckert bakom de franska biltillverkarna tycker han. Deras familjebil är en vinröd modell 07, i bakspegeln dinglar ett laminerat foto av hela familjen som Anders envisades med att Snusmumriken skulle ta medans de satt och åt picknick, när de besökte muminlandet på sin finlandssemester. I sidofacket på passagerarsidan ligger det alltid ett paket med våtservetter så att man kan torka av barnens händer innan dem börjar ta på inredningen. I CD-spelaren sitter det en skiva med The priests, Anders kopplar av till deras musik och han tyckte att bandmedlemmarna gav ett trevligt intryck när dem besökte nyhetsmorgon här för ett tag sedan. Anders tycker att det är viktigt vem som framför sången, han gillar inte riktigt när man är uppnosig och lite tuff, då känns det inte som att musiken kommer i från hjärtat, och han vet att en präst aldrig skulle dölja något för honom, präster är goda män och man kan vara säker på att det bara är ärlig kärlek som kommer inifrån.

Kommer ni i håg? Jag älskade detta intro som liten, dock har jag haft låten"på hjärnan" sedan Mia och Klara hade genrep på sitt dubbelbröllop i serien: Mia och Klara.

Kärlek!